One life, One chance..

Började bli dags att ventilera sig nu tror jag. Börjar bli sådär hispig igen. Tror ärligt talat inte det är bra för mig att jobba på Mc Donalds. Dom flesta som jobbar där är riktigt goa och så. Men det är inte tillräckligt känner jag. Folk där måste för det första tro att jag är helt dum i huvet. Jag är en helt annan människa på jobbet än jag är annars. Är mer bitter tror jag och sen har jag lättare för att skämta och säga vad jag tycker när jag inte känner press på mig. För det är lite så det är där. Brukar inte påverkas av sånt vanligtvis och det gör änna att det blir ännu lite värre. När jag vet att jag bara borde vara mig själv. Men är nog för att jag e så obekväm med hur jag är just nu. Eller snarare hur jag ser ut just nu. Har iofs börjat träna och så nu för att få ändring på detta. Skaffat kort på Sportlife. Bundit upp mig på 12 månader så att jag och Sofie kan träna tillsammans. Ska dit imån med är det tänkt. Har bokat upp oss på gymintro eftersom ingen av oss är någon hejare på det där. Sen ska Sofie fixa sitt hår med. Göra det blondare. Hon hade mörkbrunt från början och har nu successivt börjat ändra det.

Men va fan. Jag kommer alltid av mig från det jag egentligen tänkt skriva om. Antagligen för att jag är för feg för att skriva det. Så blir nog inte av denna gången heller. Men så går det när man inte är bekväm med vem man är för tillfället. Blir svårare att få fram det man vill då. Det läskiga med denna bloggen är att jag inte vet vem som läser den. Det är det som gör att jag inte kan skriva det jag vill. Finns ju saker som folk inte borde känna till. Folk som inte känner mig iallafall.

Någon som har tips på någon bra låt? Helst någon såndär sorglig låt. Som bara är lite för fin nästan. Jag tänker bäst när jag lyssnar på sånt. Känner att det är dags att tänka ordenligt och reda ut vissa grejer. Vet att jag är äckligt svartsjuk av mig. Så är en del saker som behövs sägas till någon. Jag blir osäker runt folk som är glada och sociala. Just eftersom det är sådan jag själv vill vara. Jag vill kunna vara glad hela tiden. Inte bara verka bitter. Men oftast när jag låter bitter är det inte menat så. Det är mer ironiskt menat. Tyvärr är det inte många som verkar fatta det. Har väl rätt udda humor och så kan jag tro. Gillar när man är lite ironisk. Elak med glimten i ögat. Utan att det blir för personligt. Det är då det slutar vara roligt. Har iofs fått höra att jag är lite taktlös. Att många blir lite skrämda av min personlighet först. Just för att jag kanske säger saker som inte är speciellt passande om man inte känner mig. Men jag ser det mer som att livet är kort och varför då oroa sig för sådant? Är väl bättre att vara ärlig och sådant från början? Så länge det inte sårar så fattar jag inte varför det inte kan bli sagt?

Gillar när folk är sociala. När folk är öppna. När det inte är någon stor grej att prata om sådant som många kanske inte skulle ta upp annars. Gillar det med Sofie. Hon och jag är rätt lika. Kan stå i en affär och tänka exakt samma sak. Enda skillnaden är väl att hon säger det rakt ut isåfall. Behöver någon som hon tror jag. Någon som kan tjöta lika mycket som jag.  Någon som förstår. Okej,alla kan inte vara Johanna men Sofie är bra på ett annat sätt. Johanna var bäst. Så är det bara. Saknar henne fortfarande. Därför jag är lite bitter tror jag. Blev så jävla ledsen så det sitter fortfarande i. Och nu har det ändå gått 10 månader. 10 månder!!! 10 månader utan den bästa vän jag någonsin haft. Saknar någon som förstår mig så som hon. Folk fattar nu med. Men inte på samma sätt. Tråkigt att det skulle sluta som det gjorde. Men både hon och jag har för mycket stolthet. Så har det alltid varit. Enda skillnaden var väl att jag insåg vad jag hade att förlora på att inte släppa på stoltheten. Allt var bra tills Jocke dök upp. Enligt mig iallafall. Vi träffades varje dag. Var bästa vänner i 4 år. Åkte utomlands tillsammans. Både London och fotbolls VM. Var hur kul som helst. Sen började hon snacka med denna Jocke på nattstad. Vi träffade på honom på Sticky och jag gick fram till honom och frågade om det verkligen var han som Johanna hade pratat med. Det var det. Jag svammlade något om att jag skulle ta ett varv runt stället för att jag visste att Johanna inte skulle våga prata med honom annars. Jag var alltid den av oss som tog störst plats. Pratade mest så det kan inte alltid ha varit lätt för jag vet att jag kan vara för mycket. När jag kom tillbaka stog dom och hånglade mot en vägg. Kom ihåg den här dagen i detalj. Eftersom det var samma natt som jag blev förföljd. Blev förföljd och tafsad på på spårvagnen. Inte med mitt medgivande såklart.  Men efter den kvällen fortsatte Johanna och Jocke att snacka. Johanna var osäker på vad hon ville och jag pushade på henne, sa att det var nu hon måste våga. Våga lita på att någon faktiskt kunde tycka om henne för den hon var. Jocke visste redan va han ville så det var bara Johannas tvivel som drog ut på det hela. Tillslut bestämde hon sig och sen blev dem tillsammans. Det var den 20 augusti 2006. Jag var van vid att alltid kunna ringa eller smsa henne vid vilken tidpunkt som helst och visste att hon alltid skulle finnas där när jag behövde henne. Var inte van vid att dela henne med någon annan. Tror inte jag var beredd på det heller. Jag har alltid haft svårt för att anpassa mig till nya saker. Gillar när saker förbli som de var. Nu när dem var tillsammans så kunde vi bara träffas varannan helg. Eftersom vi båda jobbade under veckorna och hade ytterst lite tid kvar utöver det så var det bara helgerna kvar. Jocke gjorde lumpen så han var inte hemma ofta. Då var det helgerna som gällde där med. Det blev bara mindre och mindre tid för mig och Johanna att träffas. Jag kände att jag höll på att förlora min bästa vän så jag började bete mig konstigt. Började bete mig svartsjukt. Ångrar det nu. För det gjorde att jag förlorade henne. Det började första gången med något fjantigt lite bråk som jag inte ens kommer ihåg. Vi pratade inte med varann på ett par dagar. Det var så vi brukade göra. Vi ignorerade varann tills jag hade lugnat ner mig och sen var jag tvungen att släppa på stoltheten och ringa upp henne. Men den här gången stötte vi på varann på stan och hon satte upp näsan i vädret och skulle bara gå förbi. Jag gick fram till henne och det var nog första gången jag verkligen grät på stan. Andra gången handlade det om Jocke igen. Johanna hade trott att jag var sur på henne fast jag bara var allmänt grinig. Vi hade bestämt att vi skulle ses dagen efter så när jag ringde henne för att fråga var hon var så sa hon att hon hade åkt hem till honom. Istället för att fråga mig om jag var sur på henne, något som jag fick reda på under samtalet att hon hade trott så åkte hon bara hem till honom och sket i mig. Det var så det andra bråket startade. Fast denna gången pratade vi inte på ungefär två månader. Även denna gången var det jag som fick släppa på stoltheten. Var någon gång i januari eller februari 2007. Sen löpte allt på rätt smidigt fram till juni. Hon var fortfarande den jag ringde om det var något. Men jag kanske började bli lite mer paranoid eftersom det var många gånger det inte gick att få tag på henne. Så hade det aldrig varit innan. Men varje gång var det mobilen det var fel på. Okej, henne mobil var helt störd så jag tror henne. Men jag blev ändå ledsen eftersom jag såg det som att hon bara sket i mig när jag behövde henne. Hon fick bara mindre och mindre tid för mig. Speciellt när han var hemma under längre tider. Vi pratade om att vi skulle åka på semester tillsammans hon och jag. Åka någonstans under sommaren. Men Johanna sa att hon inte kunde ta ledigt från jobbet så vi bestämde oss för att åka lite senare under hösten istället. Två veckor senare ungerfär får jag reda på genom hennes blogg att hon planerat e resa till Tunisien med Jocke under sommaren. 3 veckor. Och hon kunde inte ta ledigt sa hon? Jag har fortfarande inte fått någon förklaring till detta eftersom det var på grund av detta vi slutade prata. Jag försökte prata med henne men tror hon hade bestämt sig denna gången. Jag reagerade med ilska som vanligt. Men försökte prata med henne sen. Enda jag har hört från henne under det senaste 10 månaderna var ett tack när jag skickade grattis på hennes födelsedag. Ett tack? Av personen som ska ha föreställt din bästa vän under 4 år? Vet att jag oftast reagerar lite för snabbt när jag blir ledsen. Inte ofta jag vågar visa det. Istället reagerar jag med ilska. Är mycket lättare så. Men inte det bästa vet jag nu. Ändå verkar jag inte kunna sluta. Avskyr att visa mig svag eller sårbar. Lättare för andra att få övertaget då. Därför är jag oftast ironisk. Inte lika lätt för folk att fatta vad man egentligen tänker då.. Fast Johanna visste nog för det mesta det ändå. Aldrig träffat någon med samma humor som jag innan. Var helt underbart. Någon som fattade vad man egentligen menade. Låter som om jag var kär i henne eller något. Men så var det inte. Hon var bara den som alltid fanns där. Hjälpte mig när jag var ledsen. Motiverade mig när jag var för lat och alltid fanns där. Ibland pratade vi om hur den ena av oss kunde veta att den andra var ledsen innan personen ens hunnit fatta det själv. Kommer du ihåg den gången? När jag frågade varför du var ledsen och du inte förrän jag frågat dig insåg att det var så det var? Jag kommer ihåg det iallafall. Haft 10 månader på mig att väga för och nackdelarna. Vi bråkade en del på slutet. Men va fan har man varit bästa vänner i 4 år ska man kunna lösa sådant. Vi hade en dålig period och genast gav du upp. Tror inte du behövde mig lika mycket som jag uppenbarligen behövde dig och fortfarande behöver dig. Alla gånger jag är ledsen och inte vet vem jag ska prata med. Då är jag alltid på väg att ringa dig. Innan jag kommer på att du inte finns där längre. Du finns där men ändå inte Du om någon borde fatta hur viktigt detta är. Titta bara på Malin och Nina. Nu är detta långt ifrån samma sak. Men de gled ifrån varandra så fort det blev lite svårt. Och vad hände? Nu finns hon inte där längre. Jag menar inte att samma sak kommer hända här. Men man ska inte chansa. Det är fan inte värt det!

Nu blev det visst lite mer än vad som va tänkt här. Men om man nu vill lära känna mig är detta en viktig del. En väldigt viktigt del. För utan denna informationen vet man inte vem jag är eller varför jag är som jag är. Har rätt svårt att lita på folk. Det hade jag redan innan. Och jag kan ju lova att bli sviken av sin bästa vän inte förbättrade det hela. Grunden för våran vänskap var att vi lovade varann att aldrig bli som alla andra. Att aldrig någonsin låta någon kille komma i vägen för vår vänskap. Alla säger så. Men jag trodde verkligen du var annorlunda. Jag trodde dig. Litade ärligt talat på dig till mer än 100%. Därför blev det hela ännu svårare. Jag har förlorat många vänner. På olika sätt. Men ingen som betytt ens i närheten av det du betytt för mig. Finns ingen som vet lika mycket om mig som du gör. Inte många som vågar lära känna mig. Jag förstår det. Jag är inte lätt. Testar alla. Beter mig elakt för att se hur mycket folk klarar. Det gör det lättare att se hur mycket man kommer klara sen. Klarar man mitt test är man åtminstone värd en chans. Det låter illa. Men det är för att jag inte orkar med en till sån här grej. Har byggt upp en gigantiskt skyddsmur. Inte lätt att ta sig igenom om man inte kämpar lite. Men många brukar säga att det är värt det. För tro det eller ej men jag är någon man kan lita på. Berätta något för mig som du inte vill ska komma ut och jag kommer inte säga ett knyst till något. Gillar att försöka hjälpa folk. Ofta genom att berätta lite om vad jag har gått igenom för att visa att det bara kommer bli bättre. Jag blir lätt entusiastisk och babblar mycket. Men det betyder bara att jag är glad. Det är när jag är tyst man ska vara orolig. Då är det antagligen någonting som inte är som det ska. Men sådant märker man när man väl känner mig. Ska ju inte skriva en hel guide om mig själv här. Inte det som är meningen. Vill bara att folk ska förstå. Försöka att lära känna mig även om jag verkar lite avig i början. Jag blir bättre. Tro mig.