One life, One chance..

Har känt mig grymt rastlös de senaste dagarna. Brukar bli så när jag känner mig fast. Har fått ett erbjudande om att åka som Au pair till Mallorca. Det är riktigt lockande faktiskt men samtidigt vet jag inte om jag vill lämna allt här. Vet att jag nog borde det för att få ett bättre perspektiv på saker och ting. Såna här beslut är inget jag vill traggla med just nu och det värsta är att jag bara har två dagar på att bestämma mig. Jag åker isåfall redan i slutet av april  och blir borta i minst ett halvår. Kommer bo i närheten av Magaluf och där var jag ju i sommras så är ju inte helt lost. Det är en teori om varför jag är ett nervvrak, beslutsångest. Det andra har med jobbet att göra. Är något där jag känner att jag behöver ta tag i men känner mig inte självsäker nog för det just nu. Det tredje är att jag ska träffa Victor imån. Är så jävla nervös inför det så det finns inte. Vi har snackat rätt många år nu. Lite mindre, eller ganska mycket mindre det senaste men ändå. Victor är alltid Victor. Vet inte ens om jag vågar det här. Tror iofs jag oroar mig lite för mycket. Jag brukar inte oroa mig. Brukar vara lugnet själv. Vet seriöst inte vad som har hänt med mig det senaste. Har varit allt annat än mig själv. Jag brukar aldrig någonsin bry mig om vad folk tycker. Men det har jag gjort det senaste. Är dags att bli mig själv igen. Men det är inte lätt att ändra sig när alla redan fått en bild av hur man är. Det är min skyddsmur som gjort mig såhär. Vågar inte låta någon lära känna mig innan jag vet till 100% att det inte kommer hända samma sak som med Johanna. Orkar inte med att vara ledsen. Det är inte min grej. Det är min grej att lyssna på ledsen musik och sen känna mig glad för att jag inte känner som dom som skrev det. Har iofs känt mig lite lugnare det senaste. Tror att Bita på jobbet har någon slags lugnande inverkan på mig. Hon är alltid så glad även när hon säger att hon känner sig på dåligt humör. Sån vill jag också kunna vara. Inte behöva bli arg för minsta lilla.

Jag försöker verkligen att vara mer snäll nu med. Jag och Sofie har lovat varann att vi ska bli lite mer snälla. Jag har aldrig varit bra på det. Blir generad när jag säger något snällt. Mestadels för att  folk alltid tror att jag är ute efter något. Det är jag inte. Vet bara att jag själv blir glad när någon säger något snällt. Jag blir ofta generad och försöker prata bort det. Men innerst inne blir jag glad.

Ska försöka mig på att säga snälla saker denna kommande veckan och se vad jag får för reaktioner. Är så van vid att vara elak att det kommer fram automatiskt utan att jag ens behöver tänka innan jag slänger ur mig det. Sen tar jag alltid för givet att folk inte tycker om mig och det gör att jag inte kan vara den jag vill. Tror det jag egentligen behöver är en stor portion självförtroende. Please give me :)